Lägesrapport från Fredrik Samuelsson

13:e plats i Europa. Det är inte där jag vill vara.

Förra sommaren flyttade jag tillbaka till Stockholm. Jag kände mig hungrig på ett kommande 2022. Ville ta mig tillbaka till en bra nivå. Jag jobbade stenhårt de 5 första veckorna av grundträningen under hösten, allt kändes bra. Tills den där dagen då jag vaknade en morgon av att min tumme hade svullnat upp under natten. Efter detta fortsatte problemen hagla in. Ischias som slog ut hela min högra sida från höft ner till fot, röda ögon,hälsenan smärtade, mitt vänsterknä gjorde ont och jag kunde intelängre räta ut min armbåge. Kraftiga smärtor i ryggen på det. Flera blodprover togs, vi gjorde kliniska undersökningar, samt påbörjade medicinering för att försöka hämma problemen i väntanpå diagnos. Jag fick besöka en handfull läkare innan någon faktiskt hittade det riktiga problemet.

Spondylit och entesit. Det är vad jag fått, förenklat sett en  reumatisk sjukdom. Detta medför problem med leder och  senfästen. Immunförsvaret attackerar sig själv. Jag kunde inte  träna på 7 månader. Från slutet av oktober till början av april.  Korta promenader och lite Crosstrainer utan motstånd bara för att  hålla blodflödet igång var det enda jag kunde göra för att bibehålla  någon form av aktivitet. I träningen och i livet är det ibland svårt  att hitta specifika datum eller startskott när det börjar gå i rätt  riktning som man vill. Kontinuitet, hårt arbete och lite tur är  nästan alltid nyckelpunkterna men du tänker inte på det, eftersom  du är inne i processen och resultaten ofta kommer automatiskt. Den här gången har jag två datum som jag alltid kommer komma  ihåg och som började ta mig framåt på ett positivt sätt.

27 februari

träffade jag den 5:e specialistläkaren på KS, varpå  han hittade inflammationerna i hela min kropp och agerade. Han bestämde att jag skulle sluta med några mediciner jag tog och  påbörja något helt nytt, ett biologiskt läkemedel som visat sig ha  bra effekt på reumatiska sjukdomar. 1 injektion/vecka var dosen. 

Från denna dag började kroppen återhämta sig sakta men säkert  framledes. Jag kunde börja känna lite skillnad och se ljuset i  tunneln någonstans där inne även om det var en lång väg kvar. 

10 april.

Vi åkte på ett träningsläger i Estepona, Malaga. För att  vara ärlig så visste jag inte om jag skulle kunna träna normalt eller  något alls. Jag tog mina första löpsteg här i Malaga. Började göra  en del lätta övningar på gymmet. Basic träning, mer löpning, vissa  skivstångs övningar, TRX-band övningar samt en del träning med  medicinbollar. Jag var där i 4 veckor och jag kunde successivt öka  träningen dag för dag. Det var långt ifrån det jag var van vid att  göra. Men efter att ha legat på soffan och varit hemma i 7 månader  så var det mer än jag hade kunnat göra tidigare. Det var det viktiga  för mig att fokusera på, och inte vad jag kunnat prestera innan. Det  var 100% mer än vad jag hade gjort mellan oktober-april, och det  var mitt största fokus för att bibehålla någon form av positiv  känsla. 

Jag jobbade med tålamod och tränade så hårt jag kunde. Jag var  där med ett stort gäng vänner och idrottare över hela Sverige.  Man ska inte underskatta det sociala nätverket och ens sociala liv.  Jag hade roligt med grabbarna på och utanför banan vilket var  viktigt för min skalle. Jag vet att detta påskyndade min träning och  process på ett bra sätt. Givetvis i kombination med värmen i  Spanien, vilket var bra för mina leder och sjukdomsstatusen. Mitt  tankesätt var positivt. Jag hade även börjat jobba med en psykolog  som gav mig några övningar att jobba med för huvudet och det  mentala spelet. Detta tog mig lättare framåt även om situationen  var oviss kopplat till mitt idrottande och inte optimal förstås.

Hemma igen

Jag kom hem igen den 5 maj och under maj månad fick jag slita  en del igen. Jag tror att jag fick en reaktion från lägret där nästan  allt varit positivt. Blev sjuk i en vecka. Jag lade in en del träning  men var också tvungen att ta det lugnt under vissa dagar och veckor. Sent i maj är normalt sett alltid den bästa veckan i mitt liv.  Det är när Hypomeeting Götzis äger rum i Österrike. Världens  största galatävling för mångkamp. Den här gången kunde jag  förstås inte delta, men jag bestämde mig för att åka dit för att titta.  5 gånger har jag tävlat där hittills, och nu första gången stod jag  där utanför banan. Det var kul och jag fick faktiskt mycket energi  av det. Tanken var att jag måste vara här igen nästa år, på banan.  Jag ska tillbaka dit. Jag fick mycket energi av detta när jag kom  hem. Jag behövde denna helg för att få energi och kärlek ifrån alla  barn och fans i Götzis. Även om jag inte tävlade, så var det viktig  personligen för mig. Jag drack öl, åt schnitzel och njöt av galan. 

Juni. Fantastisk period.

Kanske var schnitzel och öl precis vad  jag behövde. Nästan hela juni var en fantastisk träningsperiod. Det  var kul och jag kunde börja sätta på mig spikskor i vissa grenar.  Plötsligt stod jag där på startlinjen för min klubb och körde en  tävling. Det var Lag SM. 110m häck. 14,89 sek. Wow. Detta fick mitt huvud att snurra och jag bestämde mig då för att  ställa mig på startlinjen för en tiokamp den 1-2:e juli i Sollentuna,  trots att jag inte var redo. Det var en utmanande tävling där mitt  mål var att ta mig igenom alla 10 grenar, vara frisk efteråt samt ha  kul. Att göra detta var inte ett alternativ för några månader sedan.  I mitt huvud kanske jag skulle kunna tävla 2023 igen.  På era platser. färdiga. GÅ. 

11,14 s – 7,11 m – 14,06 m – 1,95 m – 49,64 sek / 14,93 s – 42,46  m – 4,82 m – 61,31 m – 4,46,07 min 

Comebacken var gjord. Jag gjorde det, och det gick förvånansvärt  bra. Och det var absolut inte att ta för givet.7821 poäng. Tack för  det. Överväldigad av min insats och det stöd jag fick på plats. Jag firade med lite fyrverkerier på pallen. 

3 veckors mer träning innan SM togs vid i Västerås. Den här perioden var okej till och från. Banan var inte den bästa i 

Västerås och inte vädret den första dagen heller vilket var trist.  Det var en helg av strid och att bara gå för guldet istället för att  tänka på resultaten. Jag gjorde 7713p och tog mitt 13:e SM Guld i  min karriär, mitt 7:e utomhus i tiokamp. Serien: 

11,34 s – 6,96 m – 13,80 m – 1,96 m – 50,38 s / 14,88 s – 42,65 m –  4,82 m – 63,15 m – 4,49,99 min 

Nu hade jag gjort 2 tiokamper på 3 veckor. 

Mitt fokus var att tävla lite mer i september. 

Tills det ramlade in en inbjudan till EM i München, Tyskland.  Detta var en enorm bonus och något riktigt coolt efter kampen och  problemen de senaste 8-9 månaderna (sjukdomen). 

För att vara ärlig så var jag inte redo att åka dit fysiskt. Kroppen  var redan trött och öm. Inte så konstigt, för har du missat hela  grundträningen är det svårt att ha bra ben att stå på. Nu hade jag  tävlat bara på vilja och inspiration och för att jaga den där  comebacken. Och från Västerås till München (3 veckor till)  kämpade jag mycket, körde kanske 4-5 träningspass och resten av  tiden fokuserade jag på att återhämta mig. Jag bestämde mig för  att ändå åka dit och göra mitt bästa. Jag behövde uppleva ett  mästerskap igen för att hitta de där känslorna jag söker som  idrottare i min karriär. 

Inspiration var ordet för München. Jag åkte dit och visste att några  grenar / den totala poängen inte skulle bli magisk. Samma sak med  placeringen. Normalt sett jagar jag en topplacering. Den här  gången kunde jag inte sätta press på mig själv. Jag åkte bara dit  och försökte njuta och ta in atmosfären. Vilket jag gjorde okej. Det  var ett fantastiskt mästerskap och jag kom på 13:e plats i Europa  med 7757p. Det måste jag vara nöjd med. Att kunna ta sig till EM  bara 10 månader efter att allt bröt ut, är bara otroligt. Speciellt  efter bara 4 månaders skaplig träning. Poäng och placering spelade  ingen roll. Jag var där och ingen kan ta det ifrån mig. 

Resultaten blev: 

11,17 s – 6,91 m – 14,18 m – 1,96 m – 50,70 s / 14,83 s – 41,38 m –  4,80 m – 63,53 m – 4,44,94 min 

3 tiokamper på 6 veckor. 

Jag har aldrig gjort det när jag är frisk. 

Nu hade jag gjort det med en reumatisk sjukdom inuti mig. Wow! 

Sammanfattning av året

När du får rätt hjälp från professionella  människor, och får rätt tankesätt i träningen och i livet, då kan  man skapa mycket utav lite. Tillbringa tid med dina älskade, med  dina vänner. Omge dig runt människor som får dig att må bra. Gör  ditt bästa ur den situation du befinner dig i för tillfället. Och ge  aldrig upp! På 10 månader gick jag från det djupaste av mörker till  att stå på startlinjen i ett Europamästerskap. Jag trodde att min  karriär var över, och nu är jag här. 

Min säsong är nu över och jag är verkligen tacksam för att jag stod  lyckades ta mig tillbaka och göra en stark comebacksäsong. Att jag gjorde mitt comeback-år till ett framgångsrikt år. Även om  det är långt ifrån min normala bästa version av mig själv. Status för tillfället är att jag är tillbaka i träningen. Startar officiellt grundträningen denna veckan. Resan härifrån blir säkert lite upp  och ner i perioder, men tankesättet är tillbaka och starkt. Jag tror  och hoppas att de tuffaste motgångarna är över och att sjukdomen  kan stabilisera sig framöver. Huvudmålet för denna höst är att få in  det mesta av det planerade jobbet, så jag kan komma in i säsongen  2023 bättre förberedd och redo än inför detta år. Att komma  tillbaka till den fysiska form jag är van vid är fokus. Jag kommer  springa och gymma mycket, för att bli vältränad och stark igen.  Hitta en bra shape. Träna upp senfästen och ställen jag har kämpat  med. Hälsa är A & O, något du måste ta på allvar, och inte för  givet. Träna så hårt du kan i förhållande till din hälsa. Jag har 

kommit ut som en bättre människa efter det här året, med många  erfarenheter rikare, och en visare själ. Dessa 10 månader har varit  en bergochdalbana och det är en lång tid när du är inne i skiten,  men du kan göra mycket av lite om du accepterar där du står för  stunden och tar dig framåt från det. Jag är glad att vara tillbaka. 

Jag vill tacka Västsvenska Träningsprodukter för att ni försett mig  med utrustning och redskap så att jag lyckats att behålla min form  och hälsa så gott jag kunnat under det här året. Ni är en del av mitt  comeback-år och bidrog så att jag kunde komma tillbaka till banan  snabbare än förväntat.  

13:e plats i Europa trots allt? Jag tar det! 

Nu kör vi mot nästa år! 

/ Fredrik Samuelsson